LEIF JOHANSSON - ser silvermärket som ett kvitto på att han duger.

Det var först på sjätte försöket som Leif Johansson (1955) lyckades spela hem silvermärket på sin fiol. Skam den som ger sig! Det var i Västerås och året var 1983 och förutom Leif var det två sörmlänningar som lyckades med bedriften; Yngve Andersson och Håkan Frykmo - som var en av två klarinettister som fick märket det året. Leif själv spelar fiol och en av låtarna han spelade upp för juryn var en slängpolska från Mörkö, en låt som blivit lite av en favorit sedan dess. På frågan om förebilder inom folkmusiken svarar Leif så här: "Oj! Det är många som har inspirerat mig - på olika sätt. Axel Andersson från Nyköping och Christina Frohm. De bägge står för den trygga och allra bästa sörmländska traditionen. Björn Ståbi för att han är en fantastisk spelman och en av de finaste människor jag känner. Britt-Marie Swing för att hon har ett klös i stråken som jag avundas henne. Och Pål-Olle för att han var bäst, synd bara att han inte var sörmlänning! Den enda gången han sviker sitt landskap Sörmland, är när det gäller favoritstämman i Sverige. "Det måste bli Bingsjö; sorry Sörmland". Varför är det så viktigt att bli riksspelman då? "För mig är det ett kvitto på att jag duger. Att jag duger att förvalta mina förfäders musik, mina läromästares traditioner, mina förebilders sätt att spela. Samtidigt ger det mig ett stort ansvar att alltid vara den musikaliska förebild för mina elever, som mina läromästare var för mig. Att titeln sen ger vissa fördelar när man söker speljobb ser jag som en ren bonuseffekt."