lördag 17 januari 2009

Min film om riksspelmän fick en tuff start.

Jag körde inte precis lagligt de tre milen mellan Hudiksvall och Delsbo, den där sommardagen 2008 som skulle bli så viktig för hela mitt filmprojekt. I bilen satt mina fina döttrar Nora, Tea och Hedvig och där satt också  Emma som tillbringat förmiddagen vid poolen på taket till Hotell Clarion i Stockholm, i väntan på att mitt möte skulle ta slut. Ingen annan hade bråttom från huvudstaden, tvärtom. Om valet stod mellan en dag vid poolen och en dag på en spelmansstämma i Norrland bland mygg och fioler, behövde ingen av tjejerna speciell lång betänketid. Men där satt vi ialla fall på nån raksträcka utanför Hudiksvall och det var bara minuter kvar till Jenny skulle spela upp för juryn med herr Grindsäter i spetsen och tänk om jag skulle sjabbla bort allting och komma för sent, så dumt det vore, så oförlåtligt och onödigt. Men det gick vägen. Jag var blöt av svett och fortfarande flåsande då jag slet upp kameran, satt i en film och sprang upp till rummet där spelmännen väntade; Jenny, barfota med fiolen under hakan och Ale, Laif och Ninni och sen gick Jenny in i ett rum för att öva och när Peter Pedersen smet in följde jag efter med kameran påslagen och det var tur det. 
Sen var det dags. Jenny skulle in till juryn och tätt i hasorna hade hon den svettiga skåningen med kameran och jag var nog mer nervös än Jenny själv. Tänk om min närvaro skulle ställa till problem för henne, tänk om juryn skulle fokusera mer på min kamera än på Jennys fiol och tänk om....jag hörde några röster i bakgrunden och plötsligt började Jenny spela och jag kände överläppen fuktas och benen darra, sen nästa låt, kanske jag andades eller så lät jag bli, jag minns inte om jag ens blinkade, sen tredje låten och sen ville Grindsäter höra en låt till och då spelade Jenny en låt till och sen var det tur att allt var slut för kameramannen var helt slutkörd. Herregud vilken pärs att spela upp för Zornmärket, aldrig mer! Jenny däremot, i det närmaste oberörd, tackade för sig och gick med bestämda steg ut ur rummet, fortfarande barfota. Sen infann sig lugnet. Lyckan att vara ute ur tunneln. Ett par timmar senare kom beskedet och alla vet nog hur det slutade och själv gick jag utmattad ut till bilen, bytte tröja, kramade Emma och åkte ner till världens minsta stuga på campingen. Sen lite senare, vid den vackra forngården i Delsbo såg jag pappa omgiven av en helt purfärsk riksspelman i form av Ale Carr och en lite mer erfaren riksspelkvinna i form av Ninni. Det här var en annan värld. Lugn. Harmonisk. Fridfull. Spelmannen i sitt rätta element. Långt ifrån stress och konstruerade spelsituationer. Filmkameran fick vila den där kvällen. Men kameran fångade åtminstone ett ögonblick. Och det är jag väldigt glad för.  

Inga kommentarer: